Archive of ‘Åsikter & Politik’ category

Kvinna, sluta be om ursäkt

sluta be om ursäkt-1

Om det är något kvinnor ofta gör så är det att be om ursäkt. För allt. För sin åsikt, för sin kropp, för sin hela existens. Det är dags att sluta upp med det ögonaböj. En kvinna som inte är nöjd med sin kollegas förslag säger det inte bara rätt ut, utan hon trasslar in sig i ett resonemang med ursäkter, och ”kanske att vi skulle” och ”jag vill inte kritisera men”. Finkänslighet i all ära, men ingen tackar dig för att du står tillbaka helt utan anledning. Ingen tackar dig för att du ursäktar dig. Det är dock inte enkelt att stå på sig. Vi lever i en tid när en kvinna som gör det får utstå att kallas både bitchig, arg och stöddig. Men då bör man minnas att en man med samma egenskaper istället kallas självsäker, framgångsrik och engagerad. Det är inte rättvist, men det enda sättet att ändra det är att fortsätta stå på sig och bana väg för den yngre generationen kvinnor. Så som kvinnor innan oss banade väg för saker vi idag tar som självklart, som rösträtten exempelvis. Idag har filmen Suffragette premiär i Sverige och jag är dying att se den så snabbt det bara går. Jag är galen i suffragetterna. Galen och tacksam. De riskerade inte att kallas bitchiga, de riskerade liv, hälsa, vårdnaden om sina barn och sin kroppsliga frihet och ändå kämpade det på. Banade väg. Och bad aldrig om ursäkt.

Detta gäller även kroppen. Kvinnor får en komplimang och drar i sin topp och säger äsch den här gamla trasan. En komplimang bemöts oftast av att kvinnan istället kritiserar någon annan del på sig själv. Vad fin du är i håret möts av ja men jag har så runt ansikte och fy vad fult det är. Håll truten och säg bara tack. Ursäkta inte din kropp och existens. Du äger din rätt att ta plats. Åtminstone den lilla plats du som levande människa har tilldelats. Andra *pekar på mig själv* tar kanske ibland mer plats än andra, men om platsen finns, varför inte ta en lite större bit. Ingen tackar mig för att jag står tillbaka enbart för att my fellow man springer om mig. Särskilt inte om jag är bäst och mest kvalificerad för jobbet.

Ta din plats. Äg din plats. Och bana nu vägen för våra döttrar. Våra döttrar ska bannemej inte mötas av glastaket. Det ska vår generation krossa!

Partiledardebatt

partiledardebatt-1

Igår tog vi alla sovmorgon och vaknade inte förrän halvnio (!). Men då var vi också vakna halva natten. Vi vaknade upp precis i rättan tid för att 30 minuter senare bänka oss framför årets första partiledardebatt. Åh, vad jag älskar det! Både Lööf och Busch Thor var saknade då de alltid tar med sig lite drama. Annars var det mycket av samma gamla skåpmat. För mycket invandrade, för lite feminism, tomma lador som blivit en stark ekonomi och så självklart, mycket prat om de sexuella ofredandena som det talats så mycket om.

Jag älskar politik. Jag vet inte varför det fängslar mig så, men det gör verkligen det. Jag tror det är en blandning av intresse i diverse sakfrågor men också en fascination för retoriska grepp. Som kan vara lysande såväl som skämskudde. Jag har mycket roligt att se fram emot i januari månad när det kommer till politik. Jag har möten och nämndsammanträden, deltagande på en stor jämställdhetskonferens i dagarna två samt en talkshow modererad av den alltid så briljanta Heidi Avellan. partiledardebatt-2

Morgonens frukost var något över det vanliga för det bestod av mitt egna hembakta bröd. Jag fick lite av en bakpsykos häromdagen och det som skulle bli ”låt mig bara använda upp allt mjöl som ligger kvar i skåpen” resulterade i 10 små bröd. Nu är frysen full och min inre Martha Stewart är stillad för ett tag iallafall. partiledardebatt-3

Jag är inte ett dugg förvånad

På nyårsnatten skedde något i Köln som fått världen att rasa. Hundratals sexuella ofredanden polisanmäldes och polisen befarar att övergreppen var planerade. Diskussionen har dock inte alls handlat om mäns våld mot kvinnor utan enbart om förövarnas etnicitet. Nog för att det är mycket viktigt att tala om de patriarkala strukturer som råder i vår och andras kulturer, men den gemensamma nämnaren är inte männens etnicitet. Det är deras kön. Precis så som Hanna Fahl skriver.

_DJP0329

Det tog inte lång tid förrän det uppdagades att samma typ av sexuella ofredanden och övergrepp skett även i Sverige. Och att polisen inte velat tala öppet om det, av rädsla för att gynna främlingsfientliga förespråkare. Det är både sorgligt och en skam för demokratin. Låt oss ändå återgå till det faktum att detta är ett mansproblem och inte ens etnicitetsproblem. Jag vet ingen kvinna som läste nyheterna om Köln och Stockholm och blev förvånade. Är det verkligen såhär det går till? Istället var det igenkänning. Ja, det är exakt såhär det går till. I barndomen kunde flera killar tränga in en tjej i ett hörn och ta på hennes kropp. I vår klass klämde pojkarna oss på skinkorna och skrek balla balla. Lärarna viftade bort det. Boys will be boys. På krogen har anonyma händer tagit på min kropp när jag ute på ett dansgolv försökt roa mig med vänner. Nekade inviter har genererat ilska och jag har fått veta att jag varit både en fitta, hora och flata.

Precis som Hanna Fahl skriver har även jag blivit bränd med en cigarett av en man som blev arg när hans tafs och flört inte accepterades av mig. Han fimpade den sonika på mitt bröst och en hora med urringad tröja fick faktiskt skylla sig själv. En petiges i sammanhanget, men jag blev aldrig bränd och fick inget märke. Tack gud. Jag var så arg, grät av ilska, så arg att jag inte kunde andas in och ut, bara in. Köln gör mig inte ett dugg förvånad. Det är bara ytterligare en påminnelse om att mäns våld mot kvinnor aldrig upphör, aldrig lättar och aldrig tas på allvar.

Tankar kring kroppsideal

I hela mitt liv har jag haft tankar kring min kropp som upptagit enorma mängder tid, för att inte tala om den energi som gått åt. En del av alla dessa tankar kom från de umgängen jag hade. Tjejer som alltid pratade om mat, vikt, utseende, egna kroppen och andras kroppar. Kompisar som alltid recenserade varandras och andras utseende. Fin, ful, snygg, äcklig, för smal eller för tjock. Det kritiks bedömandet gjorde mig osäker. Vad sades om mig när jag inte var där? Någonstans i denna röra började kroppsidealet kopplas till självvärdet. Tjock var inte bara tjock, det var värdelöst, en äcklig latmask som lika gärna bara kan försvinna. Smal var inte bara smal, det var lyckat, en A-människa som förtjänade bara det bästa. Och så fanns det inget där emellan.

Jag har varit smal, tjock, smal och tjock och så mitt emellan. Aldrig har jag varit nöjd. Aldrig har jag haft en bekymmersfri syn på min kropp. Förrän nu. Jag insåg det häromdagen. Jag tänker inte på det längre. Jag är så nöjd med mig. Tankar om en sund kropp såväl som sunt sinne har börjat väckas till liv, och det har inget med vikt, mått eller dieter att göra. Det har heller inte med självvärde att göra. Det har helt enkelt med hälsa att göra. Jag har fått ro i mitt huvud. Alla extrakilon är värda den underbara känslan. Om jag fick välja mellan att gå ner i vikt men må som jag gjorde innan på insidan, eller se ut som jag gör nu och må så härligt på insidan som jag gör nu, då är svaret givet. Jag är så tillfreds med mitt nya lugn. Alla kroppsideal kan dra åt skogen. Jag är lycklig! Min kropp har äntligen fått lite lugn och ro. För att inte prata om all energi jag nu har över. Energi som förr gick åt att grubbla, tänka, planera dieter eller bara hata mig själv och min kropp. Nu har jag energi över som kan läggas på roligare saker. Vila, serier, böcker, familj, vänner, ja egentligen vad som helst.

Nu, i tider av nyårslöften, tycker jag vi ber alla kroppsideal dra åt skogen. Livet blir så ofantligt mycket härligare då!

dagens outfit 151226-5

22- det här upprör mig (det handlar om män)

men in black-1

Män upprör mig. Inte alla män och inte på grund av att de är män, men på grund av vad män gör mot mig, mot andra, mot vår omvärld. På bussen sitter jag trångt i mitt säte för mannen bredvid mig manspreadar (alltså sitter med orimligt särade ben). I offentliga rum bedöms jag efter mitt utseende och jag tilltalats sexistiskt fler gånger än jag har ben i kroppen. En gång gick två vita medelålders businessmän framför mig i tunnelbanan. De stannade upp och jag hade ett tåg att passa. Ursäkta. Får jag komma förbi? Jag frågade flera gånger. De flyttade inte på sig utan jag fick glida emellan bäst det gick. Såg du hennes pattar, de skulle man vilja lägga kuken mellan sa den ena. Den andra skrattade. Det var rusningstrafik och alla hörde. Jag var 21 år och på tåget vidare grät jag.

Män står för allt jag hatar i denna värld. Våld och hot, sexuella övergrepp och miljöförstöring. Usel bilkörning där störst, bäst och vackrast råder och varje gång en bil gasar istället för att bromsa för mig vid ett övergångställe sitter alltid en man bakom ratten. Kvinnor stannar varje gång. På krogen är det män som slåss och kallar tjejer för hora för att de bara vill vara ifred med sin väninnor. Män slår bögar och häcklar flator. Män vurmar patriarkatet, för vem vill ge upp sin makt? Män försvårar för mig och kvinnorna innan mig och efter mig. Vi fick inte rösta och får i vissa länder fortfarande inte det. Vi säljs som sexslavar och våra könsorgan stympas och lemlästas. Våra fäder, bröder och kusiner förföljer oss och dödar oss för att vi lever enligt en annan norm. Partners slår oss, förnedrar oss och dödar oss för att vi valt att lämna dem. Jag skriver ”vi” för jag är dessa kvinnor och de är jag. Det är en enad kamp vi för, men som bara kan vinnas om männen sluter upp kring vår sida.

Jag upprörs av män som säger att de är feminister men som enbart pratar om sig själva och vilka bra feminister de är och som stöddigt försöker förklara viktiga saker som en tjej som jag inte fattar. Män som tror de kan styra mig men när de hotas av min titel och mitt yrke spefullt himlar med ögonen och säger att jag inte borde vara så arg. Eller killarna som fäller sexistiska kommentarer och vi tjejer säger ifrån. Då har vi inte fått kuk på länge. Eller så är vi torra och fattar inte ett skämt. Eller så är vi bara en stor jävla bitch.

(Männen på bilden har inget med texten att göra. I vart fall inte personligen…) men in black-2 men in black-3

Fredagskrönika: Liberala framgångar ger stuns i stegen

I fredags publicerades min andra krönika. Denna gång om hur härligt det är att Folkpartiet numera heter det vi är, Liberalerna och om allt liberaler kämpat för i historien. Det blir feminism för hela slanten. Läs krönikan på Liberalernas hemsida eller här nere.

Liberalernas historia är gedigen och gör mig nästan som rusig av stolthet då liberalismen stått bakom alla de värden som jag aktar högst. Demokrati, rösträtt och inte minst kvinnlig rösträtt, feminism, jämställdhet och en evig kamp för individens möjlighet att utvecklas och samtidigt få vara unik.

För åtta månader sedan föddes min dotter. När denna rosiga bebis sov intill mig föddes även oron för vad framtiden ska erbjuda henne. Kommer hon utsättas för svårigheter och motgångar och kommer hon mötas av glastak, sexism och se sig bortprioriterad? Allt på grund av det kön hon tillhör? Inte om jag får bestämma och inte om liberalerna får säga sitt. För våra rötter är långa, feministiska och starka och sträcker sig långt bak i historien. 1801 föddes Fredrika Bremer och nästan 175 år senare föddes Birgitta Ohlsson och trots tiden dem emellan är det tydligt – kvinnorättskämpar trivs i vårt liberala parti!

Vi må ha kommit långt med jämställdheten i Sverige men än är vi inte ända framme. Personligen drömmer jag om ett samhälle där ingen kvinna hotas, plågas eller dödas av sin partner. Ett samhälle där ingen flicka förbjuds delta i idrottsundervisningen eller skolutflykten, där människor av alla sexuella läggningar välkomnas och accepteras och ett samhälle där kvinnor kan kombinera karriär och familj utan att se sig bortprioriterad för den manliga kollegan. Jag är övertygad om att allt detta är möjligt och jag känner mig stolt över att jag nu rättar in mig i Liberalernas feministiska led, för det är inte alls dumt att gå i Fredrikas och Birgittas spår. Det ger stuns i stegen!

Fredagskrönika: Ord är farliga!

Jag har alldeles nyligen tackat ja till att bli fredagskrönikör hos Folkpartiet. I fredags kikade jag igång med en krönika om att vi måste tänka på vilka ord vi använder då tonläget och debattklimatet, kring flyktingsituationen, helt börjar balla ur. Panik verkar råda i alla partier och inte konstigt att folk blir rädda. Läs krönikan här eller här nere.

Att den rådande flyktingsituationen just nu är pressande och intensivkan nog alla hålla med om. Många människor söker sig på flykt om i världen och flera av dem kommer till vårt land, och inte minst till vår stad Malmö. Situationen måste hanteras och diskuteras och ansvar måste tas.

Det som dock skrämmer mig är det rådande tonläget och debattklimatet som just nu utspelar sig. Media beskriver situationen inte längre som flyktingsituationen, inte heller som flyktingkrisen, utan numera används ordet flyktingkatastrofen. Politiker uttalar sig mycket starkt och i det närmsta hätskt och det verkar råda panik i samtliga partier. Det är inte svårt att förstå att medborgarna blir rädda och oroliga. ”Bostäderna är slut”, ”Sverige spricker i sömmarna”, ”pengarna tar slut” och ”massorna kommer fortsätta komma till Sverige” är exempel på hur situationen beskrivits på sistone. Det låter i närmsta apokalyptiskt och som att vi står på randen för total undergång. 

Tonläget är upptrissat å det grövsta. Ord är inte bara ord. Ord är farliga och leder till känslor som i sin tur leder till rädsla. Rädda människor är farliga människor och ett tu tre brinner våra asylboenden. Är det då medias eller politikernas fel att det brinner? Självklart inte, men ordval och tonläge spelar kanske en större roll än vad aktörerna tror. 

Tonläget har även bidragit till en oerhörd polarisering. Helt plötsligt har debatten börjat handla om vi och dem, för eller emot asyl, öppna eller stängda gränser och det finns snart inte längre rum för en nyanserad debatt. Jag önskar att samtliga inblandade tog tre djupa andetag och för att citera författaren Theodor Kallifatides, jag förstår inte riktigt hur den flyktingtragedi vi bevittnar debatteras som ett större problem för oss än för alla som genomlever den.

Frida Svensson

Ett oerhört mörker

IMG_4516

Idag vaknade vi alla till de fruktansvärda nyheterna om terrorattentaten i Paris. Det känns nattsvart och oerhört fasansfullt. Det är svårt att förstå att det finns människor med så lite respekt för människolivet. Att någons död är så sekundärt för en kamp man anser sig ha rätt att föra. När jag skriver detta visar SVT en mobilfilm som visade hur människor flydde från en klubb. Utanför entrén fick de kliva över kroppar som tillhörde döda och skadade. Människor hängde ut genom fönstrena på tredje våningen och på gatan släpade människor i livlösa kroppar som efterlämnade långa röda spår av blod. Ögonvittnen berättar hur människor bad om att inte bli dödade och hur de som gömde sig hörde förtvivlade skrik från dem med dödsångest, skrik som tystades i takt med att bomber och maskingevär small. Man känner sig så otroligt liten och jag känner en förtvivlan. Jag känner solidaritet med det franska folket och detta onda dåd är ett slag mot alla som lever och vill leva i ett öppet samhälle, i en demokrati. Rädslan blir större och osäkerhet sprids. Det är förståeligt, men det är så farligt för det är precis detta terroristerna vill. De vill göra oss rädda, få oss att sluta resa och sluta möta varandra. Terroristerna vill skapa och utöka sprickor mellan folkgrupper, nationer och religioner. Ibland känns det som att de lyckas. Islamofobi, antiziganism och antisemitism sprids och vi behöver inte se långt för att märka det på hemmaplan. På våra arbeten sitter SD-sympatisörer och öppet proklamerar sitt människohat, detta över dagens lunch, och de gör det utan skam i kroppen. Låt inte terroristerna vinna över dig, låt inte terrorn vinna över ditt hjärta.

Vilken värld vi lever i! Det är skrämmande att få barn i denna värld, men märkligt nog även upplyftande. De nya generationerna föds in i en värld där mångkultur är bra, rätt och normen och denna generation, våra barn, är bärare av möjligheten att se människan och inte kulturen, religionen eller klädseln. Om vi bara möjliggör det för dem. Vi föräldrar har ett stort ansvar att se till att våra barn, lunch efter lunch, ska stå upp mot rasismen, kvinnohatet och främlingsfientligheten. Tankarna går idag till alla offer i Paris. Till dem som inte fick se morgonsolen lysa över Paris takåsar, till de som vinkade farväl till en älskad som aldrig mer kom hem och till dem som överlevde men varje dag kommer få fortsätta leva med en vass skärva inkilad i bröstet.

Paris, je t’aime!

1 28 29 30