På skakiga ben del 1

ben-1
Jag brukar alltid säga att man ska göra det man är rädd för, det är så man växer. Det är fladdret i magen som visar att det är precis just den vägen man ska ta. Men det finns en sak jag är mycket rädd för, och det är träning, men i synnerhet löpning. Känslan av att ha kunnat springa en mil är så lockande men jag är ärligt talat rätt så rädd. Jag har en så otroligt stark känsla av att jag inte kan träna. Jag lyckas aldrig hålla igång det och jag får för mig att jag är för tung för att springa. Och den känslan har jag haft oavsett vikt. Det är som att jag väger 3 ton och ska springa framåt framåt framåt och det verkar som en omöjlighet.

Lägg sen till att träning aldrig varit lustfyllt för mig. Det har alltid slutat med besvikelse efter ett pass för att jag inte levde upp till de krav jag hade. Det har alltid varit kopplat till att efter träning mäta kroppen med måttband eller väga den på våg. Träning har alltid varit kopplat till utseende och en fråga om att lyckas eller misslyckas. Denna koppling är så otroligt djupt rotad i mig att det inte handlar om något simpelt att skaka av sig. Det är som en del av mig. Det enda sättet för mig att stävja det är att inte träna alls. Jag har aldrig hittat ett förhållningssätt som funkar. Många har trott att det handlar om att jag är lat, men egentligen har det varit en överlevnadsstrategi för att inte självhat ska få fäste. Men som allt annat i mitt liv vägrar jag låta hjärnspöken hålla mig tillbaka och jag fortsätter kämpa och försöka. Många hjärnspöken är borta men den här om träning och motion är stark. Jag är fullkomligt allergisk mot nyårslöften, bantning, viktnedgång, komma i form, unna sig, syndat och allt sånt strunt som folk pratar om. Att ta bort saker ur sin kost, ha ett sockerfritt hem, leva efter strikta matregler osv. är saker som ger mig kalla kårar. Jag har ingen möjlighet att filtrera bort det på ett sakligt sätt utan måste aggressivt värja mig mot det. Annars blir jag likadan och en gång ätstörd, alltid ätstörd.

Jag är annorlunda idag från var jag var förra året. Jag har ytterligare landat lite och är beredd att ge det ett nytt försök. Min vän Agneta, som är en riktig löpare, vi snackar ultramaraton och gud vet allt, ska coacha mig mot mitt mål att springa en mil. Hon frågade mig om min målbild och svaret var solklart. Jag vill köpa mig något lyxigt när jag klarat det och så vill jag känna känslan av att nå mållinjen av ett lopp och mötas av en familj som hurrar och klappar. Sen gick det undan. Agneta hittade ett passande lopp, och jag ska springa det. Och jag är rädd. Inte nervös, inte pepp, inte taggad, bara så HIMLA rädd. För jag har aldrig klarat av något sådant här, det finns ingen tro i mig att jag ska klara det. Jag ser bara att jag kommer få ont i kroppen och att det kommer vara så himla himla jobbigt. Jag förstår inte hur jag denna gången, till skillnad från tidigare, ska hitta motivationen att bege mig ut i mörker och regn när soffan är så tilltalande.

Just därför, på grund av denna rädsla, så måste jag testa. Och det är viktigt för mig att verkligen vara superärlig kring allt det här för just träning och motion kan bli så fel och dumt på sociala medier. Och jag vill ALDRIG att du ska känna dig dålig om du läser att jag joggar och du själv ligger på soffan. För jag är precis som du. Noll tävlingsmänniska som jag är så blir jag inte heller taggad av att jag berättar det för er. Jag har inga problem att ”misslyckas” och erkänna det på bloggen. Vad jag däremot har problem med är att styras av hjärnspöken. Jag har också ett problem i att det i framtiden kommer vara svårt att motivera Estrid till motion om hon inte får bra förebilder hemifrån. Slutligen så ser jag på min morfar som varit mycket sjuk, och klarat det galant enbart på grund av att han är i så otroligt bra fysisk form.

Jag är inte dum i huvudet, jag vet ALLA fördelar med att träna regelbundet och äta varierat, men jag är riden av hjärnspöken. Men kanske, kanske, kan jag nu bryta det. För tanken på att gå i mål och omfamnas av min familj, få en medalj runt halsen och veta att jag klarade ett konkret mål är otroligt lockande. Och kanske, kanske att den känslan som jag då får gör mig kvitt ytterligare hjärnspöken.

Det är med stapplande ben jag tar mig ut på denna resa. Jag är inte helt övertygad att jag kommer klara det för när det kommer till träning har jag noll tro på min förmåga. Men jag tror jag måste klara det för jag vet inte om jag klarar av den negativa känslan av att återigen ha fått bevisat för mig att jag, till skillnad från andra, inte är en motionerande person. Jag vill vara en sund person.

Men om du tror på mig, så kanske min egen tro kommer efter hand? Så vad säger du, kommer jag klara det?

1

38 Comments on På skakiga ben del 1

  1. Fia
    januari 5, 2017 at 8:45 f m (2 år ago)

    Klart du kommer att klara det!
    Mvh en som lite motvilligt började lufsa runt den närliggande slingan och tillslut blev biten av löparbacillen och idag älskar stunden när jag får komma ut och andas frisk luft och känna hjärtat slå fortare! Go girl!

    Svara
    • Frida G Svensson
      januari 6, 2017 at 10:15 f m (2 år ago)

      Tack för ditt pepp! Det känns hoppingivande att du en gång var tveksam och nu är biten av jogging! Skoj!

      Svara
  2. Paula
    januari 5, 2017 at 9:02 f m (2 år ago)

    heja heja!

    Svara
    • Frida G Svensson
      januari 6, 2017 at 10:15 f m (2 år ago)

      tack älskade syster!

      Svara
  3. Cata
    januari 5, 2017 at 9:07 f m (2 år ago)

    Käraste Frida! Vad kul att läsa detta :) Jag var precis lika rädd och säker att jag skulle misslyckas också! För 5 år sedan kunda jag inte lunka runt kvarteret utan att bli helt utmattad. För tre år sen sprang jag ett maraton och nu i april ett till!

    Så mycket inom träningskretser är precis så som du säger… hets och mätning och vägning, och hur kan man ta glädje av det då?!? Men jogga och springa kan verkligen ALLA ovasett vikt eller form, och det jag märkt är hur otroligt pepp och goa alla inom detta lilla community är! Har aldrig träffat en löpare som inte uppmuntrat ellet peppat. Har aldrig träffat en löpare som jämför sig eller andra. Och har aldrig upplevt att man sett ner på nybörjare, utan bara uppmuntrat, vare sig målet är en mil eller att ta sig runt kvarteret utan att vilja dö!

    Detta kommer gå jättebra! Och när du skippar eller missar ett pass eller bara känner blä, så gör det inget. För dom passen som du faktiskt lyckas med och som känns bra, gör det så värt det!!

    Massa kramar!

    Svara
    • Frida G Svensson
      januari 6, 2017 at 10:17 f m (2 år ago)

      Åh Cata, vilken underbar kommentar! Tack! Det är helt otroligt att du klarat ett maraton! Hur har du gjort för att undvika skador osv? Det känns läskigt men också väldigt peppande när jag läser alla eras kommentarer. Om ni klarade det så kan jag också klara det! Jag ska tänka på dig när jag beger mig ut!

      Svara
      • Cata
        januari 6, 2017 at 1:29 e m (2 år ago)

        Jag har inte helt undvikit skador, har ell halvtkasst knä, men det viktiga är att låta det ta sin tid att läka, inte push bara för att ”du borde ut och springa”, och lyssna på kroppen! Det blir bra ändå fast man missar mågra dagar (eller veckor eller bara inte vill i flera månader). Och sätt inte något tids mål, för det som spelar roll är att du försöker, och förhoppningsvis kommer till mållinjen! Bästa känslan!!

        Svara
        • Frida G Svensson
          januari 9, 2017 at 11:56 f m (2 år ago)

          hur gör du får att bli av med ont i knät? någon särskild övning?

          Svara
          • Cata
            januari 17, 2017 at 9:40 f m (2 år ago)

            Det beror på vad som orsakar det. För mig har det varit att mina muskler på baksidan av låret är för tajta och det ”drar” I knäskålen på fel sätt… så stretcha och vila. Men om du trappar upp sakta men säkert så borde det gå bra, och om du får problem så är det alltid enklast att söka hjälp hos en fysio!

  4. Fru Sederblad
    januari 5, 2017 at 10:20 f m (2 år ago)

    Klart du kommer klara det! Och jag ÄLSKAR din inställning till saker och ting. Ditt tänkande är sunt, mycket sunt.

    Hälsningar träningsfreaken som dock ej klarar det där med löpning för det är så urbota tråkigt… Och du, fasta, bokade träningstider tillsammans med andra är svårare att smita från än egna träningstider (bara ett tips i all välmening <3).

    Kram och lycka till!

    Svara
    • Frida G Svensson
      januari 6, 2017 at 10:18 f m (2 år ago)

      Tack! Jag försöker hålla huvudet sunt i allt detta. Hur ser du på din träning? Är det mest ridning som gäller eller även annat? Kram!

      Svara
      • Fru Sederblad
        januari 7, 2017 at 7:55 e m (2 år ago)

        Mest är det ju ridning på galopphästar som gäller för mig, men på senare tid har det även blivit väldigt mycket pilates och yoga (ashtanga och vinyasa). För mig måste det vara fysiskt ansträngande träning som inte är stressande och som passar min sargade kropp (har ramlat av för många gånger). Det passar mig bäst. Dessutom är det bokade pass och då åker jag liksom dit och stannar inte kvar i soffan. Förr sprang jag mycket också, men jag vet inte, det är inte för mig helt enkelt.

        Du klarar detta och känner du att det helt enkelt inte är för dig, så gör du bara något annat istället. Inte svårare än så. Man får lov att ändra sig här i livet.

        Puss och kram!

        Svara
  5. Lotta
    januari 5, 2017 at 10:44 f m (2 år ago)

    Heja Dig Frida!

    Vilket öppet & ärligt inlägg! Så klart att Du kommer fixa det! Jag sprang ett 10 km lopp 2012 (mitt första och sista!) & vilken känsla det var. Är ingen löpmänniska men jag kom i mål och var riktigt nöjd. Precis det Du skriver, att mötas upp av familj och vänner runt loppsträckan och i mål & den där medaljen..! Minns att det stod fotografer vid mållinjen och lite var som helst vid sidan om loppet och jag köpte fotoserien på mig för en hisnande summa pengar för att alltid minnas :) Det är längesen jag tittade på dem, men ska göra det direkt nu! Kanske jag, som också letar efter motivation, får känslan tillbaka!!

    pepp pepp på Dig!! Och lycka till!

    Svara
    • Frida G Svensson
      januari 6, 2017 at 10:20 f m (2 år ago)

      Åh tänk att du klarade det! Bravo! Jag älskar din berättelse om hur du köpte alla foton! Så himla fin stund det måste ha varit! Om du sätter igång igen så får du gärna skriva här i bloggen så kan vi peppa varandra! Jag är så tacksam för all stöttan och hjälp ska du veta! Kram

      Svara
  6. Sandra Olsson
    januari 5, 2017 at 11:33 f m (2 år ago)

    Heja, heja! Med gott stöd och hjälp kommer du absolut att klara det! Jag är likadan med mitt körkort, många misslyckade körningar som bara lett till besvikelse och cementering av att jag aldrig kommer att klara av det. Mitt självförtroende bakom ratten ligger på minusnivå. Men nu har jag bestämt mig för att kontakta en körskola och bara köra. Helst med någon som tror att jag kommer att klara av det. Jag vill inte sluta varje pass med gråt. Jag kanske använder mig av din resa till milen för att klara av min till kortet. Heja oss!

    Svara
    • Frida G Svensson
      januari 6, 2017 at 10:23 f m (2 år ago)

      vi har med andra ord båda en resa mot att klara milen! =)

      Svara
  7. Sara
    januari 5, 2017 at 12:03 e m (2 år ago)

    Jag är övertygad om att du kommer klara det! :)

    Svara
    • Frida G Svensson
      januari 6, 2017 at 10:23 f m (2 år ago)

      tack fina fina du!

      Svara
  8. Irene
    januari 5, 2017 at 1:48 e m (2 år ago)

    Jag tror du kommer att klara det – för att du vill, trots att du är rädd. Jag har gjort det en gång, när jag var närmare 40, och jag kommer fortfarande ihåg känslan när jag sprang över mållinjen OCH klarade det under 60 minuter. Det var viktigt, för då fick man medalj :-)

    Jag har varit periodtränare i hela mitt liv (fast aldrig riktigt vältränad). Nu är jag väldig otränad och egentligen ganska sugen på att börja träna (även löpning, märkligt nog), men jag är också rädd eftersom jag har rätt mycket problem med artros. Och jag vet att det inte är farligt när det gör ont i lederna, men det går liksom inte in.

    Men du, du kommer absolut att klara det!

    Svara
    • Frida G Svensson
      januari 9, 2017 at 9:55 f m (2 år ago)

      Så peppigt att du gjorde det vid 40! Jag tror det är så viktigt att hitta en träning man trivs med. Kanske simning, yoga osv passar dig?

      Svara
  9. Zara
    januari 5, 2017 at 1:57 e m (2 år ago)

    Klart att du kommer klara det, Frida!! Tänk ”Rocky” brukar min man säga när det är motigt att ge sig ut…😂 Jag tänker snarare inre styrka – PowerWoman, GirlBoss! You. Can. Do. It. Jag tror på dig, gör det du också!! 👊❤💪

    Svara
    • Frida G Svensson
      januari 9, 2017 at 10:43 f m (2 år ago)

      tränar du mycket? vad brukar du göra? kanske vi kan jogga ihop någon gång? Kram

      Svara
  10. Emma
    januari 5, 2017 at 3:38 e m (2 år ago)

    Jag blir så inspirerad av ditt inlägg för jag är preciiiiis lika dan (upphöjt till hundra). Du kommer fixa det – du har ju proffshjälp t.om. 👍 och jag kommer följa dig och heja på som bara den!

    Svara
    • Frida G Svensson
      januari 9, 2017 at 11:53 f m (2 år ago)

      skönt att höra att man inte är ensam om det! =) <3 vi får peppa varandra helt enkelt!

      Svara
  11. Ulla wolter
    januari 5, 2017 at 6:03 e m (2 år ago)

    Klart du fixardet, Frida! Och du har egen coach och allt! Ge järnet och sen kan du sola dig i glansen från medaljen!👍❤😀

    Svara
    • Frida G Svensson
      januari 9, 2017 at 11:53 f m (2 år ago)

      i den och den väska jag köper när jag klarat mitt mål! =)

      Svara
  12. Mathilda
    januari 5, 2017 at 6:07 e m (2 år ago)

    Så himla modig text. Är precis lika. Jag tror på dig till tvåhundra procent. Kram och tack för en fantastisk blogg!

    Svara
    • Frida G Svensson
      januari 9, 2017 at 11:54 f m (2 år ago)

      tack kära du! skönt att man inte är ensam om de här tankarna och känslorna! Kram på dig

      Svara
  13. Anna
    januari 5, 2017 at 7:40 e m (2 år ago)

    Heja dig! Du kommer fixa det galant!!

    Svara
    • Frida G Svensson
      januari 9, 2017 at 11:54 f m (2 år ago)

      tack fina du! <3

      Svara
  14. Åsa
    januari 5, 2017 at 8:05 e m (2 år ago)

    Vad modig du är! Det är faktiskt modigt att i vår ganska så tränings- och hälsofixerade omvärld bara medge att man tycker att det där med träning är läskigt.
    Nu har du ju världens chans med personlig tränare. Och så vi, dina läsare, som kan peppa dig det där sista unset kanske!
    Det här kommer att gå bra!!

    Svara
    • Frida G Svensson
      januari 9, 2017 at 11:55 f m (2 år ago)

      tack! ja tänker att den här jädra träningshetsen bara kan försvinna om folk är lite mer ärliga om tankar och känslor kring det här med träning! Jag tänker på alla er läsare när jag är ute på mina powerwalks och känner mig stärkt!

      Svara
  15. B I
    januari 5, 2017 at 11:34 e m (2 år ago)

    Hojta om du vill ha sällskap nå’n gång! Jag är ingen friskis bara svettis och du kommer garanterat att känna dig duktig i mitt sällskap. Det kanske inte blir värsta peppen från mig just för att jag har en väldigt avslappnad inställning till motion men blir glad av att röra på mig. Heja Dig och lycka till!

    Svara
    • Frida G Svensson
      januari 9, 2017 at 11:55 f m (2 år ago)

      gärna det! hade varit toppen med sällskap någon gång!

      Svara
  16. Linda
    januari 6, 2017 at 2:23 e m (2 år ago)

    Underbart att du ska testa löpning, ta det lugnt och ta inte i för hårt i början så ska du se att du kommer klara det galant.
    Lycka till
    Kram Linda

    Svara
    • Frida G Svensson
      januari 9, 2017 at 11:57 f m (2 år ago)

      tack! springer du också?

      Svara
  17. Johanna
    januari 6, 2017 at 4:58 e m (2 år ago)

    Hejja hejja, klart att du kommer att klara det!!
    Jag var också en inbiten ”Nej jag kan inte springa” tjej innan. Också samma tänk att jag var för tung och osmidig. Nu har det snart gått ett år när jag började löpträna. Maraton var aldrig mitt mål men jag har fått in löpning som ett naturligt sätt att träna i vardagen, bara det är en stor vinst för mig. Nu kan jag dra på mig skorna och ge mig ut var jag är befinner mig. En otrolig frihet. Sedan har jag gjort så att jag springer tills jag behöver gå och sen så springer jag igen. Målet är att minimera antalet gå-pauser. Och det tog inte många gånger innan jag kände en markant skillnad i uthållighet och kraft. Mitt rekord ligger idag på 5 km på 30 min. Tipsen är att kötta på, oftast är det dom dagarna man är som minst taggad på då man presterar bäst. Samt att även vara snäll mot sig själv och fira små framgångar. Ett maraton kan vara det stora målet, men viktigt att sätta upp delmål och också hyllas. Bara steget att ta sig ut och börja är stort. Så hejja dig och hejja oss som försöker och kämpar på.

    Svara
    • Frida G Svensson
      januari 9, 2017 at 11:58 f m (2 år ago)

      vilken fin träningsresa du gjort! bra jobbat! ska tänka på att alla började någonstans när det känns motigt!

      Svara

Leave a reply to Emma Cancel reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Comment *