Posts Tagged ‘ätstörningar’

Är du omgiven av ätstörda?

är du omgiven av ätstörda
Jag har tittat på det två första avsnitten av Mia Skäringers nya tv-serie Kroppshets. Vilken serie! Som jag skrivit innan är det enda som är dåligt med den att det inte var jag som fick göra den! Det var svårt att titta på avsnitten. Många hemska minnen rördes upp i mig och jag kände ilska och sorg. Jag kände frustration och uppgivenhet att hela vår omvärld är ätstörd och att ingenting förändras. Jag kände samtidigt hopp om att kanske vi kan förändra om vi bara går ihop som en enhet. Rubriken i detta inlägg är egentligen en retorisk fråga. För ja, du ÄR omgiven av ätstörda. Det är vi alla. Antingen för att vi bär den inom oss eller för att ätstörda beteenden, mönster och ideal pushas på oss varje dag.

Vi möts av 20.000 kommersiella bildintryck varje dag. Omedvetet sorteras 17.000 bilder bort. Kvar blir att vi medvetet registrerar 3.000 bilder varje dag. Ingen generation har exponerats så tydligt mot skönhetsideal som den här. Ju fler bilder vi exponeras för desto mer pressade känner vi oss. Var femte sjuåring vill bli smalare och 80% av alla 15-åringar är missnöjda med sin kropp. Det är en kroppshatande generation i fritt fall som vi har framför oss. Hur ska man möjligen kunna stå emot detta? Vem är immun mot 3.000 bilder som visar vita, slanka, brundbrända kroppar som har fett på exakt rätt ställen och som är kurvig men med precis lagom tydliga muskler. Hur ska vi leva upp till detta när inte ens modellerna själva lever upp till detta. För hur mycket de än vinklar sin kropp på bästa sätt så ska bilden retuscheras.

Mia iscensätter en modefotografering på sig själv i baddräkt. Hon sminkas, oljas och får håret fixat. Ljus är rätt, fotografen är erfaren och hon ler och hoppar, är sensuell och böjlig. Men hon måste retuscheras. Hela kroppen retuscheras och bort försvinner en skinka och en bred överarm. Bort försvinner ansiktets form och smal haka, höga kindben och en leende mun trollas fram. Och Mia blir ledsen. Inte för att hon retuscheras och utan för att hon tycker hon är fin i kroppen på den retuscherade bilden. På den bilden får hon se ut som idealet.

I Sverige har vi inga lagar om retuscherad reklam. För mig är det obegripligt. Vi har heller inga lagar som säger att vi måste markera ut om en modell blivit retuscherad på en bild. Det är med andra ord fritt fram och ren anarki när det kommer till att förstöra människors självkärlek. Varför fortsätter det vara såhär? Varför vägrar modehus, modetidningar, chefredaktörer och annonsföretag att förändra detta? Varför vill samhället att kvinnor inte ska få älska sig själv? Varför fortsätter kroppshatet att späs på? Ekonomi såklart! Samhället kommer förlora en massa pengar. För vad skulle hända med skönhetsindustrin, botoxkliniker, träningsanläggningar och klädindustrin om människor inte la dessa enorma pengar på att justera allt som är fel med en? Samtidigt visar forskning att märken som byter ut size zero modeller mot kvinnor i vanliga storlekar inte lider några negativa konsekvenser av det. Det kan istället ha stora positiva effekter.

Man får aldrig vara ifred från budskapet om att man inte duger som man är. Det är en form av hjärntvätt. Säg att vi levde i en annan tid och att vi exponerades för andra kroppar, då hade vi fått en helt annan kroppsuppfattning. Det är bara slumpen som gör att just dagens ideal är de som råder. Det är sorgligt, men samtidigt ljusglimten. Detta är beviset på att man faktiskt kan försöka ignorera ideal. För de är ingen naturlag skriven in i våra själar. Det är bara en slump av vad som just nu anses rätt. Kanske att vi själva kan få bestämma vårt eget rätt?

”Det (barndomen) var min lyckligaste tid. Sen när vi skulle börja gå ner i vikt och krångla, det var då det blev skit” Så berättar Mia om början på ett liv med ätstörningar. Sen kommer hennes berättelse som är min egen berättelse. Hon blev smal. Bekräftelsependeln slog över. Hon började dricka, söka bekräftelse och träffade dåliga killar. ”Det är svårt att förstå att man, idag när man har självrespekt, sjönk så lågt ner. Hur kunde jag göra så mot mig själv. Det har satt spår som man aldrig kan laga. Som man får leva med bara”. Ja, exakt så är det. Exakt så var det för mig.

Veckonytt #98

veckonytt1
Välkommen denna nya vecka! Och vilken vecka sen!! Min mammas releaseparty för hennes nya bok OCH valdagen på söndag. Detta kan vara livets bästa vecka. Och det bästa av allt är att du är välkommen till releasepartyt! På torsdag, kl 18.00, på hotell MJ’s i Malmö, kan du träffa mig och mamma Sabine, och köpa en signerad bok av min mammi.
veckonytt3
Om jag hade alla moneys in the world hade jag köpt denna dröm från Diane von Furstenberg och burit på veckans releaseparty!
veckonytt4
Mia Skäringer gör en tv-serie om kroppshets för SVT och jag känner följande: VARFÖR LEDER HON DETTA PROGRAM OCH INTE JAG!?!?!?!?!?!?!?!
veckonytt5
För lite kolhydrater förkortar livet. Ja, det köper jag helt och hållet. Detta därför att jag nitiskt tror på tallriksmodellen, att inte utesluta något och att aldrig mixtra med mat. Sen tror jag också på att god mat bringar lycka, och lycka får oss att leva länge.
veckonytt6
Den här polotröjan är magisk! Oj, vad jag vill ha den!
veckonytt7
Jag är så nyfiken på Jonas Gardells nya bok! recensionerna har hyllat den!
veckonytt8
Här har du höstens hetaste inredningstrender. Jag tackar och tar emot det beiga men betackar mig kaktusar. Tycker de känns obehagliga.
veckonytt9
Bokstöd i marmor? Yes, please! Blir inte H&M Home bara bättre och bättre?
veckonytt10
Denna vas då? 149 kr! Men ser ut som den kostar 4.900 kr!! Hemtex, bravo!

Ha nu en fin vecka! Och visst kommer du väl på torsdag?

Bubbles and brunch, tonårskänslor och kroppspanik

bubbles and brunch-2
Idag var jag på en dagfest på Badhytten i Skanör. Bubbles and brunch, Moët i vita glas, champagne i magnumflaskor som serverades med brinnande tomtebloss. Snygga outfits, snygga människor, tryckande bas och strålande sol. En dag gjord för perfekt fest. Jag hade kunnat hålla detta inlägg här. Skriva lite om min outfit (den är från asos här för den som undrar) och hålla kvar er i illusionen om att alla andra gör så sjukt mycket roligare saker än du. Men det kommer jag inte göra. Istället kommer det ett långt inlägg som jag skrev när jag kom hem från festen.
bubbles and brunch-1
Jag var, som jag skrivit flera gånger tidigare, mobbad under många år av min skoltid. Nu när jag åter igen bor på the crime scene så att säga känner jag då och då en viss oro i att stöta in i min plågoandar. För i deras närvaro blir jag så liten igen. Det är inte ett aktivt val. Det är som en kroppslig impuls, som en lysknapp som snäpps på och jag blir 14 år och ångestfylld igen. Det jag mobbades för mest var att jag var tjock och äcklig. Jag var inte tjock. Jag var helt normal. Idag är jag tjock. Jag mobbades in i en ätstörning som idag gjort mig tjock. Och idag, på dagfesten, fasade jag för att träffa på folk från för. I mitt 14-åriga medvetande skulle dem ju då få rätt. Där skulle jag stå. Tjock. Deras ramsa skulle väckas till liv.

Frida är en Belgian Blå, så fet att hon varken kan stå eller gå.
bubbles and brunch-3
Min syster satt och pratade med en kille och det visade sig att vi var födda i Skanör samma år. Jag kände inte igen honom. Vi tog av våra solglasögon och han kände igen mig direkt. Så sjukt, det är ju du sa han och började skratta. Och det knäppaste är att jag knappt kände igen honom. Jag minns inte om han mobbade mig. Jag har inte en aning om han vet om att jag var mobbad. Var han delaktig? Är han kompis med mina gamla plågoandar? Paniken började krypa inne i mig. Min outfit började krympa och jag började svälla. Jag kunde känna hur mina lår började flyta ut över stolens kant, hur mina fötter svullnade och spräckte sandalerna. Hur byxdressen sprack och jag satt där, på dagfest, avklädd, tjock, naken. En loser. En fet loser. I fullt dagsljus sprack mina kläder och inte någon outfit, eller någon frisyr eller något smink kunde dölja sanningen.

Frida är en Belgian Blå, så fet att hon varken kan stå eller gå.
bubbles and brunch-5
Jag drabbades av det man skulle kunna kalla akut söndertrasad självkänsla. Jag hatade mig själv för att inget i mitt liv längre spelade någon roll. Fina vänner. Underbar man. Ljuvlig dotter. Grym karriär. Omtyckt och framgångsrik. Inget hade något värde när jag stod ansikte mot ansikte med mig själv som 14-åring där allt kretsade kring den där påhittade tjockheten. Jag har kommit så långt. Tiden när jag drömde om att skära av fettet från kroppen är borta. Jag har inte på många många år försökt kråka upp mat. Jag svälter mig inte. Visst jag överäter, känsloäter, försöker hitta en balans men jag har inte en aktiv ätstörning som slukar varenda minut av mitt liv. Jag stoppar inga galgar i halsen. Jag dricker inte vatten med salt i. Jag stoppar inga fingrar i halsen. Men när jag kom hem igår var det de enda tankarna jag kunde tänka på. Och varför? Jag vet inte. Jag vet bara att den kvinna som kom ut genom dörren på dagen kom hem på eftermiddagen som en slutkörd fjortis.
bubbles and brunch-4
Jag hatar dem. Jag hatar mig. Jag hatar situationen. Jag hatar att vi kvinnor ibland balanserar på gränsen där en enda sekund kan övermanna oss och kasta in oss i självhatets och självföraktets gap. Jag hatar att jag aldrig med hundra procent kan säga att jag är frisk. Att jag inte har sjuka tankar om mat, kropp och vikt. Jag hatar att jag inte är fri. Jag vet att allt kommer kännas bättre imorgon. Att min rationella sida kommer vinna. Jag kommer skaka av mig känslan, jobba på självkänslan och sträva bort från monstret i mig. Men jag måste erkänna att just idag, känns det förödande att en fest, en obetydlig person, ett igenkännande som kunde vara lika vänligt menat som det i mitt huvud var hånfullt menat, fullkomligen raserade mig.

Kanske är det dumt att skriva om det här. Vara så naken. Erkänna att jag inte är den där kroppspositiva kvinnan som älskar sin kropp hur den än ser ut. Jag som alltid säger att man aldrig ska blogga i affekt och så gör jag det nu. Samtidigt tänker jag att ni säkert är många som kan känna igen i er mina känslor kring akut kroppspanik. Kanske vi kan peppa varandra lite extra idag?

Kram!

Video: Feminismens ABC – B för bantning


Äntligen, fredagsvideon är här och jag är så taggad på vad ni ska tycka om denna. Det är dags för nästa del i ”Feminismens ABC” och idag är det bokstaven B som gäller. Och vi ska grotta ner oss i allt om bantning. Det utlovas ilska, frustration och en del tårar.

Bantning är vår tids största kvinnofälla och det är rent ut sagt djävulens påfund. Bantning har blivit som en kollektiv ätstörning i vårt samhälle. Det finns inget bra, normalt eller sunt kring bantning. Bantande kvinnor är idag normen och det är HELT sjukt.

Om du gillar mina videos får du inte glömma gå in på Youtube och gilla, kommentera och prenumerera! Och tummen upp såklart!

—————————–
REKOMMENDERADE LÄNKAR:
1. Kvinnans tio budord

2. Tankar om min brudklänning

3. 5 vanor hos kvinnor som påverkas av patriarkatet

4. Brev till mig som tonåring
—————————–

BOKTIPS OM KROPP, ÄTSTÖRNING OCH BANTNING:
1. Kroppspanik av Julia Skott

2. Mattillåtet av Gisela van der Geer

Ha en fin dag min vän! Jag ska strax smita iväg på möte med tjejerna på Excuviance och sedan ska jag hem och förbereda inför morgondagens pysseldag med Sara och Madde, och alla pojkarna. Det är väl inte bara jag som mentalt gått på påskledighet?

Kram!

Dags för beach 2017??

beach 2017
Nu börjar det. Den vidriga hetsen om att man ska komma i form, gå ner fem kilo på 3 veckor, börja någon diet, allt för ”att man ska slippa gömma sig i vassen”. Jag har så mycket att säga kring det här och vet liksom knappt vart jag ska börja. Jag kan börja med att konstatera det uppenbara, fuck beach 2017! Det är det djävligaste som någon kommit på och det enda det gör är att få kvinnor att hata hur de ser ut. Det är helt orimligt att sommarmånaderna ska gå ut på att kvinnor ska hitta på ursäkter för att slippa stranden, leta täckande plagg och lägga energi på att lida istället för att njuta där på stranden.

Om du vill gå ner i vikt, fine, gör det. Men beach 2017 är inte rätt anledning. Att enbart gå ner i vikt för att möta sommaren är en kortsiktig lösning och efter sommaren går man ändå upp allt igen. Om du verkligen vill gå ner så måste du ha det som en livsstil. Lägga om kosten, hålla koll på vad du äter och träna regelbundet.

Det finns något så djupt ojämställt i beach 2017. När männen känner sig så pass fria att de kan gå in på ica enbart iförda badshorts ska kvinnor svettas med saronger, långa t-shirts och cover-ups. När männen får säga ”ah äntligen semester” och dricka öl, grilla och äta gott ska kvinnor välja vatten, njuta av grillad fisk med sallad och bara äta jordgubbarna. Grillad fisk, sallad och jordgubbar är ljuvligt men det är inte ljuvligt om det betyder att man sitter på semestern och känner sig ledsen för att man inte kan slappna av för att kaloriräknandet alltid är igång.

Jag ser ut som jag gör. Ibland tar tankar på komplex över och ibland tror jag att jag är Victoria’s secret supermodeloftheuniverse. Som kvinna är det nog dessvärre omöjligt att vara helt immun mot kroppsideal då det är ständigt närvarande i samtal i det offentliga rummet och i den reklam som ideligen pumpas ut. Men fine, säg att jag aldrig kommer bli lika fri i sinnet som en man, det jag ändå kan göra är att bara gå till stranden ändå. För det finns ingen mening med att jag åker till Kreta en vecka om jag spenderar hela veckan med att kohandla om vad jag äter, undviker att fastna på semesterkorten och gömmer mig i skuggan i någon lång kaftan. Speciellt inte om det enda jag vill är att sprida ut mig i solen, få en bränna, simma, bada, leka i poolen, vara fri.

Som sista grej vill jag också påpeka att alla är så sjukt upptagna med sig själva och hur man själv ser ut på stranden, så ingen har tid att bry sig om någon annan. Och säg att någon skulle ha en kritisk tanke om mitt utseende, vad rör det mig i ryggen. Den människan vet inget om mitt liv, känner inte mig och är helt ärligt en förskräcklig människa som dömer en människa på utseendet. Jag tycker jag är fin, smart, bra och värdefull. Min kropp är inte det tempel det kanske borde vara men jag har 20 års ätstörningar bakom mig och därför ser jag idag ut som jag gör och är som jag är. Jag måste acceptera det. Jag har fått livet tillbaka och måste se till att ta tillvarata min tid här på jorden. Inte gömma mig i vassen.