Posts Tagged ‘förlossningsdepression’

Veckonytt #27

Ny vecka, nya tag och vi börjar veckan med ett inspirerande veckonytt!
veckonytt1
Evelina har gjort ett inlägg med recept på vitaminshots med jordgubbar och blåbär. Och det ser amazing ut!
veckonytt2
Dessa 16 förlossningsbilder är underbara! Tänk vad kvinnokroppen klarar av! <3 <3 <3
Beata Rydén Blog
Beata har skrivit ett mycket bra och tänkvärt inlägg om jämförelse. Hög igenkänning! Tack för att du tar upp det här viktiga!
veckonytt4
The glitter guide har gjort världens bästa inlägg på vad man ska packa för en vecka på semester i Europa!
veckonytt5
Supermodellen Chrissy Teigen (åh sån girlcrush på henne) drabbades av en förlossningsdepression. I tidningen glamour skrev hon ett otroligt fint och ärligt brev om sin upplevelse av förlossningsdepression. Så modigt av henne och viktigt att vi kvinnor är öppna och ärliga och delar våra berättelser med varandra.
veckonytt6
Ett litet tips till er fellow bloggare där ute. Hur fin är inte denna bloggplaneringsbok? Åh, I want it! Tack career girl daily!

På den lyckligaste dagen dog hon

på den lyckligaste dagen dog hon-1
Härom dagen födde en kvinna i Kristianstad tvillingar. Äntligen var dagen kommen då hon skulle få träffa sina älskade och efterlängtade barn. Men på denna lyckligaste av dagar dog hon. Vid avlägsnandet av moderkakan uppstod kraftiga blödningar och modern dog. Hon hade tidigare fött tvillingar genom kejsarsnitt, men denna gång fick hon inte ett kejsarsnitt.

Det är som om det talas om en annan tid eller ett annat land. Det kan väl inte ske i Sverige, år 2017, att mödrar dör när de föder barn? Hur har det blivit att så att kvinnor är rädda för att föda barn, rädda för att skadas eller dö? Kvinnor är rädda för att inte få plats på BB och skickas vidare, och vidare och vidare. Och nu gör sig vissa kvinnor redo för att föda barn i bilen. Jag har läst om kvinnor i Afrika som fick vandra till ett sjukhus, föda, och sen vandra hem igen. Kommer jag också behöva ut och vandra? Meningen är väl att kvinnan i Afrika ska leva i ett samhälle som strävar efter att bli mer som Sverige och inte tvärt om?

Personligen tar jag mycket illa vid mig av den här tragedin. Min moderkaka kom inte heller ut och det var extremt på alla sätt och vis. Blodigt, smärtsamt och sen akut iväg till operation. När jag vaknade var jag avtvättad, men inte tillräckligt väl och jag kände mig som ett slaktdjur när David fick tvätta av mig noggrannare. Och jag var rädd att jag skulle dö. Och länge tänkte jag på detta att jag hade maximal otur just vid min förlossning och att alla inte har det så här. Men så läser jag regelbundet om denna undermåliga förlossningsvård. Sjukhus stänger ner, kvinnor skadas, kvinnor felbehandlas, kvinnor tas inte på allvar. Och mitt hjärta fryser till is när jag ens närmar mig tanken om jag kunde ha dött? Jag har ingen erfarenhet av att föda barn, jag vet inte om jag var ett normalfall, akutfall eller något mitt emellan. Men vad ska jag egentligen tro när jag gång på gång ser hur den svenska förlossningsvården totalt havererar?

Vid ett tillfälle sa David till mig att det skulle ingen börja ta på allvar förrän en kvinna dog vid förlossningen. Och nu hände det. Men det tycks fortfarande inte tas på allvar. Varför måste vi dö? Varför måste vi skadas? Varför måste vi felbehandlas? Och varför nekas vi planerat kejsarsnitt? Varför måste vi dö?

På den lyckligaste dagen dog hon.

Förlossningsdepression och hur jag klarade den

förlossningsdepression-1
Som jag berättat tidigare fick jag, efter min förlossning, en förlossningsdepression. Det är nu lite mer än ett år sedan jag började behandla min förlossningsdepression och jag tänkte att det nu är dags för en lite uppdatering.

Runt november/december 2015 fick jag omgående en tid hos mödravårdspsykologerna i Malmö. Jag fick träffa en psykolog som remitterade mig vidare med förslaget att jag skulle börja medicinera med antidepressiv medicin. Jag vägrade, jag upplevde sådan otrolig skam inför att jag skulle äta medicin. Jag som ju är så stark, så kapabel. Men efter samtal med David valde jag att prova. Effekten var fantastisk och jag är otroligt glad att jag började med medicinen. Sanningen är den att jag nog borde ha börjat med sådan medicin långt innan jag ens blev gravid, för medicinen hjälpte med annan ångestproblematik som jag länge levt med.

Det här är bara min berättelse, och varje människas berättelse är unik. Det är inte säkert att du kommer ha liknande upplevelse och mina ord är inte en läkares. Men min personliga upplevelse av att äta antidepressiva är att jag blivit en aning avtrubbad. Jag känner fortfarande stor glädje och kärlek men jag blir inte ledsen, saker bekymrar mig inte och jag får inte längre ångestpåslag. För vissa kan det vara skrämmande att bli lite avtrubbad men för mig har det bara varit otroligt skönt. Innan var det som om tankarna var en bisvärm i huvudet som bara körde runt runt utan någon som helst paus. Nu, är det som att alla bina flyger simultant i en fin cirkel. Det är som att mitt huvud fått en paus.

För en tid sedan testade jag att gå av medicinen, men det funkade inte. Den sköna känslan i huvudet försvann sakteligen och jag upplevde att jag kände som förr i tiden och gick tillbaka i samma tankespår. Så därför påbörjade jag medicineringen igen. Och jag är otroligt nöjd med det beslutet. Jag känner ingen skam för att jag äter antidepressiva istället känner jag sådan stolthet över att jag vågade söka hjälp och ta emot den. Det känns som jag fått livet tillbaka och jag är energisk, glad, bekymmersfri och framförallt mer harmonisk. Det innebär inte att jag går runt som med en kastrull på huvudet och saliv som sakta rinner ur min slappa leende mun. Jag blir fortfarande stressad, sur, arg eller ledsen men de reaktionerna är proportionerliga. Känsloyttringarna är inte så otroligt starka och de tar inte över mig som förr.

Med detta inlägg vill jag visa dig att det finns hjälp att få, att man inte behöver må dåligt och framförallt att det inte är skamligt att behöva be om hjälp. Jag var en riktigt fårskalle som var emot det förr, för gud vilken livskvalité jag har idag.

Det är än idag lite jobbigt att tänka på min förlossning och förlossningsdepression. Jag känner att jag förlorat något jag aldrig kan få tillbaka, nämligen den första tiden med mitt första barn. Men samtidigt vet jag att det inte finns något jag kan göra för att vrida tillbaka tiden. Å andra sidan är jag på något sätt glad att det hände för nu i retrospektiv är det uppenbart att jag nog under en längre tid hade depressiva tendenser. Och den glädje, harmoni och livslust jag har idag är enorm. Lite som en nyfrälst vill jag vakna på morgonen, öppna fönstret och yla ”jag vill tacka livet”. Ja, lite så.