Posts Tagged ‘missfall’

Jag fick missfall under valet.

missfall-1
På morgonen dagen innan den 9 september satt vi och åt frukost. Jag minns dagen eftersom det var valdagen efter. Det var en vanlig morgon och plötsligt blev det blött på stolen. Jag reste mig upp och såg väldigt mycket blod. Jag förstod direkt att jag fått ett missfall. Det kom så plötsligt och så mycket att jag förstod omedelbart. Det var tidigt. Jag var i vecka 7. Jag blev inte ledsen utan tänkte att det är såhär det är för kvinnor. De flesta av oss kommer att uppleva ett missfall någon gång under livet. Jag blev fokuserad på att bara bli färdig. Få ut allt. Men jag minns hur sjukt det var att kryssa för mitt eget namn på valsedeln och ta emot ”jag har röstat på dig”-sms och samtidigt ha något dött som bara rann och rann och rann ut.

Men det kom inte ut. Jag blödde i flera dagar och gjorde en undersökning med ultraljud. Och det visade sig att allt inte kommit ut som det skulle. Jag fick en läkartid för en skrapning en dryg vecka senare. Några dagar senare började jag blöda mycket och åkte in till kvinnoakuten för kontroll. Blödningen var under kontroll och jag fick åka hem igen. Vid läkartiden ytterligare några dagar senare såg man att allt kommit ut och att ingen skrapning behövdes.

Under dessa 10 dagar blev det svårare och svårare att få missfall. Ju mer jag blödde, desto svagare blev jag. Det kändes på riktigt som att livet rann ur mig. Och det var en otroligt ångestfylld och äcklig känsla. Jag ville bara få ut det.

Vi hade berättat för Estrid om bebisen i magen, så nu fick vi berätta att det inte blev någon bebis just nu. Men kanske längre fram. Jag sörjer inte detta missfall. Det var naturens sätt att göra sig av med något som aldrig hade blivit ett barn. Jag känner också att det hade varit värre om jag fick missfall innan Estrid. Nu är hon ju på ett sätt en garanti för att jag kan bli gravid och göra friska barn. Men om det är så att det i våra stjärnor står att vi bara kommer få ett barn så är jag nöjd. Jag kunde inte bett om en mer underbar dotter än Estrid.

Jag känner mig också som en del av en intim kvinnoklubb nu. Vi som vet hur det är att blöda och förlora en tidig graviditet. Jag vet också att upplevelserna av ett missfall skiljer sig lika mycket åt som det finns kvinnor som drabbats av det. För min del känns det ok. Jag tänker att bebisen nu hade varit ganska så stor i magen. Att den kunde ha fötts under våren. Att när jag håller Harry så saknar jag min bebis som jag skulle ha fått. Men jag sörjer inte. För det går inte att göra något åt livet. Det bara sker.

Men med det sagt, det blir en ständig påminnelse när människor kommenterar Estrids ålder och frågar om det inte är dags för en till. Jo, det är dags. Men min kropp ville inte samarbeta med mig. Kanske den aldrig vill det. Kanske jag blir gravid alldeles snart igen. Det är ju det man aldrig kan veta med graviditeter.

Jag vill väldigt gärna ha ett barn till. Men sen får fabriken stänga. Jag tyckte inte det var angenämt att vara gravid. Det var inte heller angenämt att föda barn. Och jag oroar mig för en förlossningsdepression igen. Att göra barn, det är inte min grej. Men att fostra dem, älska dem och vara mamma för dem. Det är jag sjujäkla bra på. Så jag kan tänka mig att kämpa igenom 9 månader, en förlossning och sen de där hemska första månaderna. För vem vet, det kanske inte alls blir likadant en andra gång. Eller så blir jag inte gravid mer. Jag kan aldrig veta. För livet, det kan man inte kontrollera. Det bara sker.

Jag vill dela den här upplevelsen med er. Vi är ju vänner här inne. Vi finns där för varandra. Jag behövde bara lite tid för mig att bli redo att berätta. Och också lite tid för David att vara redo att dela med sig av det. Vi förlorade ju båda något som kunde ha blivit ett barn.