Posts Tagged ‘självkänsla’

Allt jag älskar hos mig själv!

saker jag älskar-6
Ni har varit så fina efter att jag bloggade om min lilla livskris. Någon missförstod och trodde att jag var osäker på min framtid med David, men oroa er inte. Han blir inte av med mig på ett bra tag. Det är mer det där andra i livet. Karriären, drömmarna, målen. Men det var inte det jag skulle prata om. Jag ska prata om livskris och deppighet. Jag vet inte hur det är med dig, men jag har en tendens att liksom fastna i krisen och älta och älta, oroa mig och ha tankar som snurrar. Detta beteende göder negativitet i mig. Och så pang bom, utan att man ens märkte hur det hände, börjar det gnaga på ens självkänsla. Och så vill jag verkligen inte ha det. Därför tänkte jag förekomma detta med en hederlig lovebombning mot mig själv.
svartsjuka-1
Rubriken är lite missvisande för jag kommer inte lista ALLT jag älskar hos mig själv. Herregud, det hade blivit en roman. *Med vänliga hälsningar, ödmjuk tjej*.
dagens outfit-3
– Jag är rolig. Faktiskt väldigt rolig och det gör att det är roligt att vara jag. Jag ÄLSKAR att hålla hov och när folk skrattar åt min skämt går jag igång något otroligt. Det är därför mitt och Davids förhållande är perfektion för han är den enda som skrattar åt mig och mina skämt alltid.

– Jag är en no-bullshit-kind-a-gal och det tycker jag mycket om. Det är allt för många människor som snackar skit, är kappvändare och är riktiga mesproppar. Men inte jag inte!

– Jag är smart och sätter en ära i att ingen vill spela TP mot mig. Min mor är min överman, hon kallas å andra sidan för Mrs Google för att hon vet prick allt. Men jag är väl lite Miss Altavista då kanske?
empowering women-1
– Är man stark måste man vara snäll säger Bamse och jag håller med. Jag är snäll. Det gör att jag är bra på mitt jobb. Folk kan berätta det mest ohyggliga, besvärande eller pinsamma för mig men jag tycker inte det är jobbigt alls. Jag tycker om att få förtroendet.

– Mitt driv och min ambition. Det är jobbigt att alltid vara på väg, men samtidigt är det så tillfredsställande. För livet händer så otroligt snabbt och det blir aldrig tråkigt. Man bara plockar erfarenheter på löpande band. Det älskar jag med mig själv. Det gör att jag känner mig som en riktigt powerkvinna.

– Min ödmjukhet. Skojar! Den är obefintlig! Men för att nyansera detta skrytinlägg något så kan du väl berätta allt du älskar med dig själv! Jag vill verkligen veta! Och du, inga om och inga men. Inga bortförklaringar. FYLL MITT KOMMENTARSFÄLT med skryt!
bröllop-1

 

Vad jag önskat att jag visste som tonåring

vad är det i vasen?-1
När jag var tonåring oroade jag mig mycket för framtiden. Hur skulle livet bli? Skulle jag komma in på juristprogrammet? Var det rätt val för mig? Hur skulle det bli med kärleken? Var skulle jag bo egentligen? Det kändes som att hela livet bestod av tusentals pappersbitar som kastats upp i luften och sedan landat huller om buller.

Åren gick och pappersbitarna föll på plats. Egentligen har mitt liv varit ganska så rakt. Inte emotionellt men i allt annat. I sjuan på högstadiet var det klart att jag behövde ha bra betyg för att komma in på IB-programmet på gymnasiet. Så jag studerade hårt. Med ett enda mål i sikte. På gymnasiet var fokus att få bra betyg för att komma in på juristprogrammet. Jag studerade hårt. Med ett enda mål i sikte. På juristprogrammet var fokus att ta mig igenom utbildningen (det här med högsta betyg fick jag aldrig till där) för att med andra meriter i ryggsäcken få ett arbete på en advokatbyrå. Ett enda mål i sikte. Jag fick arbete på en advokatbyrå och visste att nu hade jag tre år framför mig och tre obligatoriska kurser och två obligatoriska prov för att bli advokat. Det slutgiltiga målet sedan jag var tio år gammal. Ett enda mål i sikte.

Nu har jag kommit i mål. Pappersbitarna har trillat tillbaka på marken och pusslats ihop i rätt ordning. Jag bor där jag vill bo. Lever med mannen jag vill leva med. Och jobbar med det jag alltid ville jobba med. Men vill jag det fortfarande?

Nu tittar jag på den här ihopfogade papperslappen och tänker ”ska det här vara mitt liv hela livet nu”. För några år sedan hade jag sagt till tonåringen Frida att allt kommer lösa sig. En pappersbit i taget kommer läggas på plats och allt kommer bli bra. Men det är som att luften gått ur mig. Jag kan inte säga det längre med kraft i rösten. För jag är så förvirrad. Vem är jag? Vad vill jag göra? För första gången i mitt liv står jag utan ett klart mål. Det gör mig orolig i själen. Som att jag planlöst flyter omkring och livet bara händer runt mig. Vad gör jag nu med livet?

Min kära far säger att jag har en för tidig fyrtioårskris. Är det det jag har? Eller är det såhär det blir för en målinriktad bulldozer till kvinna som plötsligt står utan mål. Som har kommit i mål? Nu är det precis som att jag inte vågar lita på det råd jag gav mig själv för några år sedan. ”Chilla, allt löser sig.”. Kommer allt lösa sig? Hur ska man lösa något som man inte vet vad det är? Vad är det jag egentligen ska lösa? Ska jag kanske bara njuta av att vara klar nu? Samtidigt som jag ser hur resterande 40 års arbetsliv kommer se prick likadant ut som det gör idag. Planlöst flytande omkring i ett liv som bara händer.

Låt ditt alterego göra läskiga saker


Vi har alla något vi är rädda för. Antingen alltid, eller stundtals. Det kan vara att tala inför en grupp, ringa ett visst samtal, gå på en date, gå till gymmet eller visa sig i bikini. Vi har alla något som vi inte gör för att vi är för rädda helt enkelt. Men det finns ett trick.

Många undrar hur jag vågar göra saker. Jag vågar tala inför en person såväl som en publik på 10.000 stycken. Jag sitter i rätten och slutpläderar, pratar med brottsmisstänkta, sitter med poliser på häktet, lägger upp badklädesbilder på mig själv här i bloggen och säger ja till alla frågor som kommer i min väg. Ja, jag gör allt detta. Men inte för att jag är totalt orädd utan för att mitt trick hjälper mig. Mitt alterego. Min inre don’t fuck with me punk-kvinna. Ja, hon är väldigt street.

Jag beter mig inte såhär, men jag fylls av kraften av en sådan här kvinna. No bullshit kind a gal. Då är det inte jag som går in i ett rum fyllt av människor, då är det en queen of fucking everything. Jag kan känna hur det genomsyrar hela mig och gör mig så modig. Ibland räcker det att bara vara Frida. Men ofta tar jag fram den här inre kvinnan för hon är så cool. Hon är allt jag önskar att jag vågade vara (men jag har å andra sidan en god uppfostran och något slags konsekvenstänkande). Ocensurerad, olämplig, kaxig, stark.

Ni minns kanske när Obama gjorde Obama out? Så vill jag lämna varje konversation och rum.

Hur kan man visa sig själv mer kärlek?

visa sig själv mer kärlek
Vi älskar våra barn, partners och familjemedlemmar. Vissa älskar sitt hem och sitt arbete. Andra älskar sin bil, sin inredning eller sitt sommarställe. Men trots all denna kärlek verkar det vara otroligt svårt för oss att älska oss själva. Man borde vara sin egen bästa vän, men i verkligheten är många sin egen värsta fiende.

Allt man säger till själv skulle man ge en stor high five om en kompis berättade om det. Man gick till gymmet, man köpte ett nytt klädesplagg, men hade hemmamys, ja precis vad som helst. Good for you hade vi högt deklarerat. Men när det är en själv som gör något då klankar man istället ner. Man hade hemmakväll, ja då är man en lat jäkel. Man gick till gymmet? Till vilken nytta man var ändå sämst på hela stället. Man köpte ett nytt klädesplagg. Nej det är rent för jäkligt för man fick köpa en storlek som man inte alls kan acceptera att man faktiskt är. Är du din egen värsta fiende?

Människor som inte kan visa sig själv kärlek kan på köpet få många väldigt dåliga sidor. Missunnsam. Svartsjuk. Avundsjuk. Skitsnackande. Självhatande. Negativ. Listan kan göras väldigt lång. Om man visar sig själv kärlek så gör man sig själv en stor tjänst. Kanske den största tjänst man kan göra i livet. Men man gör faktiskt också omgivningen en stor tjänst.

Jag tycker om att visa mig själv kärlek. Säga snälla ord till mig själv, trösta mig och torka mina tårar. Krama mig själv och kunna vara min bästa vän. Jag är min egen cheerleaderklack. När jag ska göra något läskigt ser jag 25 minifridor i kort kjol och pompoms vifta och backa mig. Men innan man kommer dit så visar man sig själv kärlek genom att göra det till andra. För så länge man har de negativa bieffekterna, som missunnsamheten och avundsjukan, så förpestar man sitt inre så att självkärleken inte får någon plats att växa.

Jag tror att om man kan känna genuin lycka för någon annan då kan man göra det till sig själv också. Sen skadar det inte att varje kväll innan man somnar lista minst tre bra saker man gjort under dagen.

Stora skrytinlägget, cause it was about damn time

skrytinlägget
Vilken mysig fredag vi hade igår. Lagom mycket tjat, bråk och ostbågskladdig filmkväll! Och som vanligt ett hjärta som bankar för att man inte önskar sig något annat av livet än just detta familjeliv. Idag gick jag upp tidigt, innan de andra två, för lite hederlig egentid. Och inser att man kan väl inte önska sig något annat av livet än egentid. Ja du hör, livet är ju bestående av dessa konstraster. Och utan dem skulle allt vara monotont och trist. Och efter veckor av existentiell (drama much!?) huvudbry och ifrågasättande kände jag att jag behövde skriva av mig ett rejält skrytinlägg.

Nu är det drygt en månad kvar till valet och det får mig att tänka på var jag var vid denna tiden för fyra år sedan. Då hade jag alldeles nyss blivit medlem i liberalerna. Jag visste ingenting om politiken men tackade ändå glatt ja till att stå i valstugan på torget inför valet. Sen körde jag med den strategi som har följt mig under dessa fyra år. Lyssna på den jag pratar med, våga stå för var jag tycker och förklara det jag tycker på ett språk begripligt för alla. Första gången jag stod i valstugan sa en partikamrat, om mig till de andra, hon den nya tjejen, hon kommer gå långt. Och det gjorde jag. En kometkarriär.

Jag satt i en nämnd i kommunen och senare även i en beredning, jag blev ordförande för Liberala kvinnor i Skåne och senare ledamot i Liberala Kvinnors centralstyrelse, och där integrationspolitisk talesperson. Jag är nu fyra på riksdagslistan, och du som tillhör valkretsen Skåne läns södra kan ta den gula lappen, leta upp nummer fyra och sätta ett kryss vid mitt namn. Tillräckligt många personkryss kan faktiskt leda mig till riksdagen. Sen ser ju Liberalernas opinionssiffror ut som de gör, vilket givetvis påverkar mina möjligheter att komma in i riksdagen, men att det ens finns en liten möjlighet är hisnande. Med personkryss kan du ta mig även till kommunfullmäktige och regionfullmäktige. Kryssa mig den 9:e september vet ja!

Det är inte direkt min politisk resa som jag vill skryta om, utan om min personlighet som tagit mig dit. Jag kan vara så rädd när det kommer till resor, träning och i relationer. Men när det handlar om saker kopplade till min kompetens är jag fullkomligen orädd. Jag tackar ja till allt, och så löser jag det på vägen. Det har tagit mig ut på en föreläsningsturné och hela vägen till BBC. Jag vet att denna orädda personlighet även tar mig fram i min juridiska karriär. Jag vet att det går rykten om mig att jag är farlig i rätten. Att jag vinner mycket.

Jag är totalt icke-ödmjuk. För mig är det ett sådant slöseri med tid och energi. Fake it til you make it, and when you make it own it!
vad gör mig stolt över mig själv-2

Det är för din skull jag gör det

det är för din skull
I Harper’s Bazaars kroppspositiva (nåja) nummer intervjuades Ashley Graham. En av världens bäst betalda modeller och plus size. Hon är uppenbarligen här för att stanna med sina 6.8 miljoner följare på instagram. Det är lika uppenbart att världen behöver kvinnor som henne, med hennes kropp, hennes driv och hennes aktivism. Hennes mål är att förändra modeindustrin. Jag fastnade för ett uttalande hon gjorde i intervjun. Hon sa att hennes främsta mål är att ALLA kvinnor ska få känna att de är inkluderade i modevärlden. Att mode är för dem också.

Idag har modevärlden blivit mer öppen och de med annan etnicitet än den vita har fått lov att ta större plats. Tack och lov, det var ju på tiden. Vi ser också en acceptans för olika sexuella läggningar och gender-bending där androgyna män och kvinnor rör sig mellan vad som är en gammaldags bild av just manligt och kvinnligt. Men det är fortfarande i princip ett totalstopp för kurviga tjejer. Och jag kan för mitt liv inte förstå varför.

Vi är många som är större än en size 0 (typ alla av oss) och definitivt många som även är större än en storlek 38 eller 40. Utbudet för stora kvinnor är inte så stort. Tänk om ett modehus började göra upp till storlek 50. Vi hade ju vallfärdat dit! Highfashion som faktiskt passar oss! Modeindustrin ska också komma ihåg att vi är många kurviga kvinnor som också är köpstarka. Vi är inte taniga tonåringar med studiebidrag. Vi är grown ass women med en plånbok med spenderarpengar.

Detta är anledningen till att jag visar upp mig och mina outfits här på bloggen, och främst på instagram. Jag gör det för dig. Och för mig. Men för dig framförallt. Jag vill vara Beyonce, Michelle Obama, Cindy Crawford och RuPaul och inte en sekund be om ursäkt för hur jag ser ut. Idag ska jag intervjuas av BBC. Det är stort för mig. Jättestort. Ska jag nu oroa mig över hur jag kommer se ut på tv? Ska jag fokusera min morgon på att hitta ett tält stort nog att dölja hur jag ser ut? Aldrig!

Jag har tagit på mig min mest kurvkramande omlottklänning, höga klackar, röda läppar och satt upp håret i en slät och stram hästsvans. BBC ska se detta ansikte. Jag har lika stor rätt att vara min inre Beyonce oavsett min kroppsstorlek. Jag har lika stor rätt att äga en tv-ruta med min närvaro, kunskap, utstrålning och kropp som den som är smalare än mig.

Jag har ingen skyldighet att gömma mig. Istället anser jag att jag har en skyldighet att visa upp mig. Så att du vågar. Och att den efter dig sen vågar. Vi måste vara dem som startar smällen som sedan ger ringar på vattnet. För kanske att jag som modetjej, bloggare, kvinnlig politiker och framgångsrik kvinna har en kroppsstorlek annorlunda från majoriteten av andra kvinnor i mitt område. Men jag känner att jag representerar majoriteten av kvinnor där ute. Och att jag har dessa kvinnor bakom ryggen. Och fram tills du vågar så tar jag och min homegirl Ashley täten! 😉

Allt som behövs göras för att må bra

allt som behövs för att må bra
Igår var jag ju lite hängig och skrev att jag skulle rycka upp mig och ta tag i dagen. Och det gjorde jag! Och genast mådde jag bättre. Ibland måste jag extra mycket leva som jag lär. Lyssna inåt. Skapa balans. Allt det där som jag brukar prata om.

Efter frukosten igår cyklade jag och Estrid till stranden för ett morgondopp och David fick egentid. Sedan fick Estrid lite tid på paddan och vi kunde läsa bok (jag) och lyssna på sommarprat (David). Därefter tog jag tag i trädgården och jobbade några timmar med att tighta till vår murgröna. Herregud, vilket slit. Det är dock något underbart med att jobba med kroppen. Jag älskar det. Känna hur man jobbar och sliter, svettas och stånkas. Det är ett kroppsarbete jag verkligen tycker om. Sen åkte vi och badade igen. På kvällen kom min familj över med indiskt och vi satt i trädgården till klockan nio och jag behövde inget mer än sarongen jag hade knutit om mig. På kvällen kände jag att jag mådde bra. Att det hade varit en bra dag.

Jag behöver aktiveras för att må bra. Men mitt problem är att sekunden jag tappar momentum så tar det lång tid för mig att aktiveras igen. Därför ska jag, direkt när frukosten är avklarad och Estrid är parkerad framför sommarlov, snöra på mig skorna och ta en lång promenad. Lurarna i öronen och sedan ska jag powerwalka en lång runda och avsluta med ett dopp i havet. Visst låter det härligt?

Jag vill också tacka er. Ni skickar som vanligt så otroligt mycket systerlig kärlek till mig när jag känner mig nere eller hängig. Vi delar våra med- och motgångar och det är verkligen fint. Den här lilla platsen på internet, som vi skapar tillsammans, betyder så himla mycket för mig. Ni är helt enkelt världsbäst. <3

Veckonytt #91

veckonytt1
Först vill jag rikta ett stort tack för all kärlek ni har skickat min väg efter att jag skrev det här inlägget. Bloggen, instagram och FB har svämmat över av lovebombning och jag känner mig väldigt tacksam, älskad och uppskattad. Därför handlar veckans veckonytt om kroppspositivism, teel-good och att leva i nuet.

Först ut är en artikel om fina Lisa Dahlgren. Hon berättar om hur den prickiga baddräkten fick henne att sluta skämmas för sin kropp. <3 Och titta bara på henne, så otroligt otroligt vacker!
veckonytt2
H&M släpper en kollektion underkläder och sovplagg. Holländska märket Love stories gör kollektionen åt H&M. Varenda kvinna, oavsett storlek, färg eller form är värd vackra underkläder. Så spana in den här kollektionen. Så mycket fint. Jag är dying efter att klicka hem pyjamasen!
veckonytt3
Nu kommer en film om en plussized superhjälte. Well, it was about damn time! Hon heter Faith Herbert och har faktiskt funnits sedan 1992. Underbart med normbrytande kroppar! Tänk vilken förebild den här seriekaraktären kan vara för våra barn, söner som döttrar!
veckonytt5
Jag absolut VÄGRAR stressa på semestern. Jag har knappt planerat in en enda grej. Jag vill ta dagen som den kommer. Rent för många stressar sönder sin semester och då får man knappast den återhämtning man behöver för att orka med sin vardag när semestern är slut. Läs de här tipsen på hur du ska undvika en stressig semester. 
veckonytt6
Sen måste jag också tipsa om det är inlägget för jag blev så himla förtjust! Johanna Montell visar i sin blogg hur man gör en liten minispaljé till krukväxten. Och hur fint blev det inte? Helt magiskt!

Bubbles and brunch, tonårskänslor och kroppspanik

bubbles and brunch-2
Idag var jag på en dagfest på Badhytten i Skanör. Bubbles and brunch, Moët i vita glas, champagne i magnumflaskor som serverades med brinnande tomtebloss. Snygga outfits, snygga människor, tryckande bas och strålande sol. En dag gjord för perfekt fest. Jag hade kunnat hålla detta inlägg här. Skriva lite om min outfit (den är från asos här för den som undrar) och hålla kvar er i illusionen om att alla andra gör så sjukt mycket roligare saker än du. Men det kommer jag inte göra. Istället kommer det ett långt inlägg som jag skrev när jag kom hem från festen.
bubbles and brunch-1
Jag var, som jag skrivit flera gånger tidigare, mobbad under många år av min skoltid. Nu när jag åter igen bor på the crime scene så att säga känner jag då och då en viss oro i att stöta in i min plågoandar. För i deras närvaro blir jag så liten igen. Det är inte ett aktivt val. Det är som en kroppslig impuls, som en lysknapp som snäpps på och jag blir 14 år och ångestfylld igen. Det jag mobbades för mest var att jag var tjock och äcklig. Jag var inte tjock. Jag var helt normal. Idag är jag tjock. Jag mobbades in i en ätstörning som idag gjort mig tjock. Och idag, på dagfesten, fasade jag för att träffa på folk från för. I mitt 14-åriga medvetande skulle dem ju då få rätt. Där skulle jag stå. Tjock. Deras ramsa skulle väckas till liv.

Frida är en Belgian Blå, så fet att hon varken kan stå eller gå.
bubbles and brunch-3
Min syster satt och pratade med en kille och det visade sig att vi var födda i Skanör samma år. Jag kände inte igen honom. Vi tog av våra solglasögon och han kände igen mig direkt. Så sjukt, det är ju du sa han och började skratta. Och det knäppaste är att jag knappt kände igen honom. Jag minns inte om han mobbade mig. Jag har inte en aning om han vet om att jag var mobbad. Var han delaktig? Är han kompis med mina gamla plågoandar? Paniken började krypa inne i mig. Min outfit började krympa och jag började svälla. Jag kunde känna hur mina lår började flyta ut över stolens kant, hur mina fötter svullnade och spräckte sandalerna. Hur byxdressen sprack och jag satt där, på dagfest, avklädd, tjock, naken. En loser. En fet loser. I fullt dagsljus sprack mina kläder och inte någon outfit, eller någon frisyr eller något smink kunde dölja sanningen.

Frida är en Belgian Blå, så fet att hon varken kan stå eller gå.
bubbles and brunch-5
Jag drabbades av det man skulle kunna kalla akut söndertrasad självkänsla. Jag hatade mig själv för att inget i mitt liv längre spelade någon roll. Fina vänner. Underbar man. Ljuvlig dotter. Grym karriär. Omtyckt och framgångsrik. Inget hade något värde när jag stod ansikte mot ansikte med mig själv som 14-åring där allt kretsade kring den där påhittade tjockheten. Jag har kommit så långt. Tiden när jag drömde om att skära av fettet från kroppen är borta. Jag har inte på många många år försökt kråka upp mat. Jag svälter mig inte. Visst jag överäter, känsloäter, försöker hitta en balans men jag har inte en aktiv ätstörning som slukar varenda minut av mitt liv. Jag stoppar inga galgar i halsen. Jag dricker inte vatten med salt i. Jag stoppar inga fingrar i halsen. Men när jag kom hem igår var det de enda tankarna jag kunde tänka på. Och varför? Jag vet inte. Jag vet bara att den kvinna som kom ut genom dörren på dagen kom hem på eftermiddagen som en slutkörd fjortis.
bubbles and brunch-4
Jag hatar dem. Jag hatar mig. Jag hatar situationen. Jag hatar att vi kvinnor ibland balanserar på gränsen där en enda sekund kan övermanna oss och kasta in oss i självhatets och självföraktets gap. Jag hatar att jag aldrig med hundra procent kan säga att jag är frisk. Att jag inte har sjuka tankar om mat, kropp och vikt. Jag hatar att jag inte är fri. Jag vet att allt kommer kännas bättre imorgon. Att min rationella sida kommer vinna. Jag kommer skaka av mig känslan, jobba på självkänslan och sträva bort från monstret i mig. Men jag måste erkänna att just idag, känns det förödande att en fest, en obetydlig person, ett igenkännande som kunde vara lika vänligt menat som det i mitt huvud var hånfullt menat, fullkomligen raserade mig.

Kanske är det dumt att skriva om det här. Vara så naken. Erkänna att jag inte är den där kroppspositiva kvinnan som älskar sin kropp hur den än ser ut. Jag som alltid säger att man aldrig ska blogga i affekt och så gör jag det nu. Samtidigt tänker jag att ni säkert är många som kan känna igen i er mina känslor kring akut kroppspanik. Kanske vi kan peppa varandra lite extra idag?

Kram!

Vi blev nappfria på 10 minuter!!!

midsommardagen-2
Häromkvällen pratade jag och Estrid om att hon ska till tandläkaren om några veckor. Jag berättade för henne att tandläkaren kanske kommer be henne sluta med nappen. Hon frågade varför. Jag berättade att napp på stora barn inte är så bra för tänderna. ”Jaha, men då slutar jag nu då” sa hon. Jag förklarade att hon inte behövde sluta prick just nu. Att vi kunde prata om det lite till. Kanske öva. Men nej, hon ville sluta prick just nu.

Nattningen gick bra. Den tog längre tid än vanligt. Vid några tillfällen blev hon uppgiven och sa att det inte skulle gå att somna utan nappen. Men jag peppade. Jag klappade och masserade, hummade och sjöng, berättade om och om igen hur modig och stark hon är. Att hon kommer klara det. Att vi gör det tillsammans. Och hon somnade. Inget gråt. Inget tandagnissel. Bara lugn sömn.

Dagen efter var jag tvungen att gå till jobbet. Jag kände samtidigt att det var viktigt att verkligen göra det här rejält när hon väl bestämt sig. David och Estrid la om några planer och åkte in till Malmös nappträd. David skickade foton och filmer från platsen. Estrid fick trä alla nappar på ett glittrigt snöre hon själv valt. Hon valde gren och så hände de tillsammans upp napparna. David höll ett litet tal till Estrids och även napparnas ära. <3 Dör av den gulligheten. Efter jobbet åkte jag till leksaksaffären och köpte några presenter. Idag ska vi äta middag med festliga glass och efterrätt och Estrid ska få sina presenter.

Tänk så enkelt det var att sluta med både blöja och napp. Vi bara väntade på att hon själv skulle bli redo. Min lilla mysmus är så stor. Jag är inte alls ångestfull inför att tiden går fort. Tvärtom så njuter jag enormt av att se henne utvecklas och växa. Jag ser redan nu så många drag i henne som jag vet kommer ta henne långt. Hon håller på att växa upp till en väldigt förståndig och ljuvlig flicka. Jag är så stolt över henne. Så att hela bröstet vill sprängas. Och då börjar jag alltid gråta. Då säger Estrid till pappa att ”nu gråter mamma glada tårar igen”.

Ikväll ska jag fira min dotter. Ge henne för många pussar och kramar. Ge massa kel och närhet. Hålla tal om hur otroligt stolt jag är över henne. Skåla för henne. Skämma bort henne. Få henne att känna sig stor, viktig, betydelsefull och stolt över sig själv. Så som mitt bröst sprängs för henne, så ska hennes bröst kännas inför henne själv. Hon ska ta varenda steg på denna jord med ett bröst fyllt av självkänsla och självkärlek.

1 2 3 8