Posts Tagged ‘utseende’

Dags för beach 2017??

beach 2017
Nu börjar det. Den vidriga hetsen om att man ska komma i form, gå ner fem kilo på 3 veckor, börja någon diet, allt för ”att man ska slippa gömma sig i vassen”. Jag har så mycket att säga kring det här och vet liksom knappt vart jag ska börja. Jag kan börja med att konstatera det uppenbara, fuck beach 2017! Det är det djävligaste som någon kommit på och det enda det gör är att få kvinnor att hata hur de ser ut. Det är helt orimligt att sommarmånaderna ska gå ut på att kvinnor ska hitta på ursäkter för att slippa stranden, leta täckande plagg och lägga energi på att lida istället för att njuta där på stranden.

Om du vill gå ner i vikt, fine, gör det. Men beach 2017 är inte rätt anledning. Att enbart gå ner i vikt för att möta sommaren är en kortsiktig lösning och efter sommaren går man ändå upp allt igen. Om du verkligen vill gå ner så måste du ha det som en livsstil. Lägga om kosten, hålla koll på vad du äter och träna regelbundet.

Det finns något så djupt ojämställt i beach 2017. När männen känner sig så pass fria att de kan gå in på ica enbart iförda badshorts ska kvinnor svettas med saronger, långa t-shirts och cover-ups. När männen får säga ”ah äntligen semester” och dricka öl, grilla och äta gott ska kvinnor välja vatten, njuta av grillad fisk med sallad och bara äta jordgubbarna. Grillad fisk, sallad och jordgubbar är ljuvligt men det är inte ljuvligt om det betyder att man sitter på semestern och känner sig ledsen för att man inte kan slappna av för att kaloriräknandet alltid är igång.

Jag ser ut som jag gör. Ibland tar tankar på komplex över och ibland tror jag att jag är Victoria’s secret supermodeloftheuniverse. Som kvinna är det nog dessvärre omöjligt att vara helt immun mot kroppsideal då det är ständigt närvarande i samtal i det offentliga rummet och i den reklam som ideligen pumpas ut. Men fine, säg att jag aldrig kommer bli lika fri i sinnet som en man, det jag ändå kan göra är att bara gå till stranden ändå. För det finns ingen mening med att jag åker till Kreta en vecka om jag spenderar hela veckan med att kohandla om vad jag äter, undviker att fastna på semesterkorten och gömmer mig i skuggan i någon lång kaftan. Speciellt inte om det enda jag vill är att sprida ut mig i solen, få en bränna, simma, bada, leka i poolen, vara fri.

Som sista grej vill jag också påpeka att alla är så sjukt upptagna med sig själva och hur man själv ser ut på stranden, så ingen har tid att bry sig om någon annan. Och säg att någon skulle ha en kritisk tanke om mitt utseende, vad rör det mig i ryggen. Den människan vet inget om mitt liv, känner inte mig och är helt ärligt en förskräcklig människa som dömer en människa på utseendet. Jag tycker jag är fin, smart, bra och värdefull. Min kropp är inte det tempel det kanske borde vara men jag har 20 års ätstörningar bakom mig och därför ser jag idag ut som jag gör och är som jag är. Jag måste acceptera det. Jag har fått livet tillbaka och måste se till att ta tillvarata min tid här på jorden. Inte gömma mig i vassen.

Det är åt helvete med all botox

botox-1
I min omgivning är det många som fixar sig, som slätar ut med botox eller fyller ut med fillers. Brösten fixas, näsor korrigeras och säkert andra saker som jag inte vet. Vem som gör vad, på vilket sätt, med vilken kroppsdel, är dock kort sagt none of my business. Jag kan inte ha en åsikt om vad någon gör med sin egen kropp, det vore idiotiskt av mig. Men jag får lov att ha en åsikt om fenomenet skönhetsingrepp. För jag tror det är viktigt att någon går emot denna trend av ingrepp som blir allt mer vanligt.

Jag tycker det är fel. Jag har så många argument på varför jag tycker det är fel. Det är dyrt, för mycket får en person att se märklig ut, det skapar negativa ringar på vattnet för omgivningen, varför operera eller fixa en frisk kropp och så vidare. Men mitt största argument ser du på bilden. Estrid. Hon är så vacker. Så perfekt och otroligt fulländad. Och det känslan ska växa inom henne, sprida ut sig i varje nerv och varje cell. Vetskapen om hennes skönhet och värde ska vara i hennes DNA. Och jag som mor, kommer aldrig med en hundraprocentig övertygelse, kunna säga till mitt barn att hon är vacker som hon är, om jag inte lever som jag lär.

Jag har vänner och bekanta som fixar sig och det påverkar mig. Det får mig att börja reflektera över hur jag ser ut. Jag ser att de får jättefina resultat och tänker att det finns möjlighet för mig att både få en fylligare läpp och bli en bekymmersrynka fattigare. Det är precis där som självhatet får fäste. Jakten efter att förbättra. Att jag påverkas att själv fundera över huruvida jag skulle göra något med mitt utseende provocerar mig något enormt. Jag vägrar bli en ring på vattnet. Jag vägrar förstöra löftet till min dotter om att älska sig för den hon är. Jag är också rädd för vad som sker efter hand som tiden går. Hur mycket ska man fixa och när tar det slut? Handlar det bara om att det är härligt att se fem år yngre ut eller hoppas man att man ska må bättre på insidan bara man är snyggare på utsidan. Och om det handlar om det senare så är det ju insidan man måste fixa, inte utsidan.

All kunskap vi har om hur ätstörningar skickas vidare i generationer säger en hel del om hur mödrar påverkar sina barn, och döttrar framförallt. Ett barn, som har en mamma som mixtrar med maten, väger sig eller pratar illa om sin kropp, riskerar att själv få en skev kroppsuppfattning och i sin tur lida av en usel självkänsla. Med den vetskapen kan jag inte göra skönhetsingrepp, för mitt främsta mål som mamma är att ge Estrid en grundmurad självkänsla. En känsla av värde, mening och tillräckligt. Detta anser jag att jag inte skulle kunna om jag inte accepterade mitt egna utseende. Inte helt och hållet, inte fullt ut och inte med en hundraprocentig övertygelse.

Det hade smärtat mig så om mitt perfekta barn ändrade på hur hon ser ut enbart för att hon ville känna sig finare. Herregud, helt objektivt är hon ju det mest sagolika som satts på denna jorden!

Det handlar också om en viss värdighet tycker jag. Det finns något värdigt och självsäkert med en kvinna som vågat åldras värdigt. Som har njutit av sitt liv, accepterar sin kropp och sitt utseende och som aldrig skulle få för sig att ändra på sig. För att just den hon är, är absolutely fucking fabolous. Jag hoppas att jag kommer fortsätta våga åldras, omfamna min kropp, min själv och mina rynkor. Att mitt liv ska vara så innehållsrikt att mitt utseende blir en bisats i något mycket större. Och framförallt vill jag kunna se mitt barn i ögonen och säga att hon duger som hon är. Att jag duger som jag är. Att vi helt enkelt duger precis exakt så som vi är.