Ett oerhört mörker

IMG_4516

Idag vaknade vi alla till de fruktansvärda nyheterna om terrorattentaten i Paris. Det känns nattsvart och oerhört fasansfullt. Det är svårt att förstå att det finns människor med så lite respekt för människolivet. Att någons död är så sekundärt för en kamp man anser sig ha rätt att föra. När jag skriver detta visar SVT en mobilfilm som visade hur människor flydde från en klubb. Utanför entrén fick de kliva över kroppar som tillhörde döda och skadade. Människor hängde ut genom fönstrena på tredje våningen och på gatan släpade människor i livlösa kroppar som efterlämnade långa röda spår av blod. Ögonvittnen berättar hur människor bad om att inte bli dödade och hur de som gömde sig hörde förtvivlade skrik från dem med dödsångest, skrik som tystades i takt med att bomber och maskingevär small. Man känner sig så otroligt liten och jag känner en förtvivlan. Jag känner solidaritet med det franska folket och detta onda dåd är ett slag mot alla som lever och vill leva i ett öppet samhälle, i en demokrati. Rädslan blir större och osäkerhet sprids. Det är förståeligt, men det är så farligt för det är precis detta terroristerna vill. De vill göra oss rädda, få oss att sluta resa och sluta möta varandra. Terroristerna vill skapa och utöka sprickor mellan folkgrupper, nationer och religioner. Ibland känns det som att de lyckas. Islamofobi, antiziganism och antisemitism sprids och vi behöver inte se långt för att märka det på hemmaplan. På våra arbeten sitter SD-sympatisörer och öppet proklamerar sitt människohat, detta över dagens lunch, och de gör det utan skam i kroppen. Låt inte terroristerna vinna över dig, låt inte terrorn vinna över ditt hjärta.

Vilken värld vi lever i! Det är skrämmande att få barn i denna värld, men märkligt nog även upplyftande. De nya generationerna föds in i en värld där mångkultur är bra, rätt och normen och denna generation, våra barn, är bärare av möjligheten att se människan och inte kulturen, religionen eller klädseln. Om vi bara möjliggör det för dem. Vi föräldrar har ett stort ansvar att se till att våra barn, lunch efter lunch, ska stå upp mot rasismen, kvinnohatet och främlingsfientligheten. Tankarna går idag till alla offer i Paris. Till dem som inte fick se morgonsolen lysa över Paris takåsar, till de som vinkade farväl till en älskad som aldrig mer kom hem och till dem som överlevde men varje dag kommer få fortsätta leva med en vass skärva inkilad i bröstet.

Paris, je t’aime!

0

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Comment *